Min pappa sa något i veckan som fastnade i mig. Efter att länge levt med dimmig syn vågade han till slut operera sin grå starr. När jag frågade hur det kändes svarade han:

Det finns något nästan lurigt i hur tiden jobbar med oss. Som unga springer vi. Mot mer, större, snabbare. Lyckan ligger där framme… bara vi håller tempot, väljer rätt bana, får applåderna som bevis. Sen fyller man 53 (vilket jag gjorde i fredags) Och plötsligt springer man inte lika mycket längre. Inte för att man inte kan. Utan för att...

Vi är väldigt snabba på att sätta människor i fack.

Jag såg ett inslag igår där en äldre man sa att världen består av två typer av människor: givers och takers. Han sa det med en sådan självklarhet, som om han äntligen knäckt koden till hur allt hänger ihop.
Och visst… vi känner igen dem. På jobbet, i vänskapskretsen, i ledningsgruppen. De som delar med sig av kunskap, tar...

Igår beställde jag en del saker på nätet. Klickade runt, jämförde alternativ, la till något extra för att komma upp i fraktfritt. Allt gick snabbt, smidigt och helt på mina villkor.

Veckan som gått har varit tät av människor. Rum fyllda av skratt och artighet, samtal som drog ut på tiden. Men det som stannat kvar mest är inte vad som hände… utan hur jag mötte det.

Det låter som ett val man gör i stunden. I själva verket görs det varje dag.
Relationer byggs inte på vem som vann argumentet. De byggs på vem som valde förståelse framför prestige. Ingen kärlek har någonsin överlevt på ett facit.

I fredags kom jag hem, fortfarande kvar i huvudet någon helt annanstans.
Ni vet hur det är… kroppen kliver innanför dörren, men tankarna är kvar i mejlen, mötet, utmaningarna, allt det där som snurrar.

Förra helgen satt jag med en gammal ledargestalt över en kopp kaffe. Vi pratade om livet, jobbet och alla de där planerna vi alltid gör. Mitt i samtalet log han och sa: