Sorg!

Sitter och tittar på Aktuellt. Jag lyssnar till en fästmö som mist sin fästman, Salim, i attacken på Campus Risbergska. Hennes sorg är påtaglig. Hemsk. Obegriplig. Men också nödvändig.

Att sörja är viktigt. Det vittnar om att vi har älskat och blivit älskade.

Sorg är priset vi betalar för kärleken.

För varje skratt, varje delad stund, varje ögonblick av närhet—allt det väger tyngre än smärtan som följer när vi förlorar. Kärleken lämnar spår, minnen som ingen sorg kan sudda ut. Den formar oss, gör oss rikare, mer levande.

Att sörja betyder att vi har älskat, att någon eller något har berört oss så djupt att avsaknaden känns. Och även om sorgen ibland känns outhärdlig, är den också ett bevis på att vi har haft något vackert, något som var värt att förlora, för att vi först fick möjligheten att älska.

Men mitt i allt finns alla de varför som aldrig får något svar. Varför han? Varför nu? Varför alls? Vi famlar i mörkret efter mening, men ibland finns ingen. Ibland är allt som återstår att hålla fast vid - kärleken—och låta den bära oss genom det ofattbara..