Oroare sökes!

Min åttaåring är orolig. Så orolig att hon inte kan äta. Så orolig att hon inte kan sova. Vad är det? Undrar jag. Hon skakar på huvudet och stönas : "Jag har ju inte ens någon pensionsförsäkring". Fyraåringen hemma ligger i sängen och gråter. Min fru frågar "Vad är det älskling?" - "Jag kommer aldrig klara av kemin på gymnasiet".

Hur skulle du reagera om barn sa sådana saker? Man skulle tycka "Du är alldeles för ung för att oroa dig för sådana saker". Som väl är så brukar barn inte ha sådana tankar. Men när är man gammal nog för att få gå runt och oroa sig.

Oron är en kappsäck vi går och släpar på. Den är fullproppad med "Tänk om" och "Hur skall det gå". Den kappsäcken är tung och ful. Ingen vill ta den åt dig? Alla har nog med sin kappsäck. Oron är ingen sjukdom, men den orsakar sjukdomar. Psykologer hävdar att 45% av våra bekymmer rör sig om sådant som redan passerat, 45% om framtiden. Bara 10% av det vi oroar oss för kommer kanske att hända, och ändå kan vi inte göra någonting åt det.

Vad skall vi göra med oron?

Man skulle kunna göra som en viss man gjorde. Han oroade sig så mycket att han bestämde sig för att anställa en som kunde oroa sig åt honom. Han hittade en man som gick med på att bekymra sig för en lön på en miljon kronor om året. När alla papper var klara frågade oroaren sin arbetsgivare. "Varifrån skall du få en miljon per år?" Han svarade "Det är ditt bekymmer" :)

En hållbar arbetsplats är fylld med människor med hållbara tankar. En plats där oron får ta plats och mista sin kraft. Om bara 10% av det vi oroar oss om kommer KANSKE hända så är det bra om vi hjälps åt att skjuta ner de resterande 90%. Det finns många bra exempel på hur man kan jobba med detta. Men jag är nyfiken: Hur gör ni på er arbetsplats?